Lina

Tänk att man har så svårt att fatta vissa saker. Som för ett år sedan var min högsta dröm att få bli gravid, och jag kunde aldrig drömma om att jag skulle bli det om bara två månader. Och i början av graviditeten hade jag svårt att tänka mig att magen skull växa (ja okej det gick ju över ganska snabbt mad tanke på att magen typ kom på en gång), att jag skulle få känna sparkar och faktiskt få gå igenom en förlossning.
Men nu, nu kan jag inte alls förstå att vårat lilla underverk, lilla underbara, sockersöta Mindie har legat i min mage i nio månader. Hallå, hur gick det till? Och varför har jag så svårt ta till mig verkligheten? Jag tror inte att jag är ensam om att känna såhär, men lite läskigt är det i alla. Jag är otroligt glad att jag fick bli gravid i alla fall, något jag inte såg som en självklarthet. Mindie är det bästa som hänt oss!
Mycket bebissnack blir det, men det är så när man är inne i det. Hade svårt att prata om och tänka på något annat än magmått, hjärtljud och sparkar när Mindie låg i magen och nu kan jag varken prata om något annat, tänka på något annat eller leva i något annat än mitt mammaliv.
Jag ska försöka prata och skriva om annat också. Skippa att berätta hur många bajsblöjor jag bytt senaste dygnet eller hur duktig Mindie varit när hon gjort si eller så. Men är man stolt mamma så är man. Kan inte göra något åt det. =)

Nu ska jag nog ta och börja laga lite mat. Ha en fin kväll i alla fall.
Kram